Kasta inte sten i glashus...

Natten till i går vaknade jag och Martin av ett brak i lägenheten. Vi trodde att det var Mellis som vält nåt, så Martin gick upp för att kolla vad som hänt. Han kommer tillbaka och säger att vi inte har nåt köksfönster längre, att Mellis på något sätt måste ha förstört det. Jag tror inte mina öron, så jag går upp ur den varma sängen för att kolla. Hinner till hallen där Martin står, när han plockar upp en stor sten från golvet. Först fattade jag inget, trött som jag var, men sedan förstod jag att någon faktiskt kastat en sten genom vårt fönster. Jag sprang tillbaka till min trygga tillvaro under täcket, och bara skakade. Blev så jävla skraj. Kände mig som en jagad hare i mitt eget hem. Trodde allvarligt att nån var ute efter oss. Natten förstorade upp allt till oändliga proportioner. Började tänka ut hur vi skulle kunna flytta från lägenheten på bara några dagar. Vart vi skulle bo istället. Om vi har några fiender. Vem som skulle vilja göra oss illa. Ja, herregud va jag var rädd helt enkelt. Stenen hade kastats med en väldig kraft, eftersom den efter att ha pangat fönstret gjorde hål i golvet en bit ifrån, och sedan studsat ut till hallen. Vad hade hänt om den träffat någon? Mellis hade utan tvekan dött, och jag och Martin hade absolut fått huvudet krossat om den träffat oss.

I går kväll när mörkret kom ville jag bara va i vardagsrummet. Kände mig så otrygg i köket, och bara väntade på att en till sten skulle komma farande och träffa mig i huvudet eller nåt. Men ingen sten kom, varken i går kväll eller i natt, så nu är det rätt lugnt. Förmodligen var det några snorungar som hade tråkigt på sitt höstlov. Men natten till i går trodde jag ärligt talat att hela maffian var ute efter oss :-)

Nu har vi kartong för fönstret i köket, och stenen har vi sparat som en souvenir.