Unemployed

Jaha, då har man nu tagit klivet in i den mörka dystra arbetslösheten. Jag tror iaf att den är mörk och dyster... Fast, den dagen jag vinner pengar på Triss kommer den inte att vara så dyster längre. Vet ni, jag har bestämt att jag ska vinna pengar på Triss. Och eftersom jag uppenbarligen kan bestämma sånt har jag slagit till på stort, och bestämt att jag ska vinna 50 000 i månaden i X antal år. Åh, det ska bli så lajbans. Då ska jag plugga till sjuksköterska tror jag. Eller om alla pengar gör att jag kan betala mig in på en utbildning ska jag läsa till socionom. Sen ska jag jobba halvtid, så att jag kan ha en hund. Som sagt... Längtar gör man ju...

Läste en helt underbar bok i går. Låg hemma hos Martins föräldrar i deras säng och därefter soffa och sträckläste den. "När livet stannar" heter den, och är skriven i dagboksform av en mamma som förlorade två av sina tre barn, sin man, sin bästa vän och sin gudson i flodvågskatastrofen. Det var kanske den starkaste bok jag någonsin läst (vilket kanske inte är så konstigt). Vi får följa henne från den djupaste sorg en människa kan uppleva: "varje dag är ett grått töcken och dimma som släpar sig fram tills klockan blir halv tio på kvällen. Då äntligen kan jag försvinna från jordens yta med hjälp av sömntabletter och lugnande medicin", till den dagen hon kan skriva: "jag vet nu att man inte dör av sorg".

En sak som mamman skriver i boken är snarlikt det jag själv har skrivit innan i min blogg. Måste därför citera henne, för det är så tänkvärt och tål att upprepas. "Ju äldre jag har blivit desto värre har jag tyckt att övergången från sommartid till vintertid har varit. Nu har jag inte skänkt det en tanke, än mindre bekymrat mig över det. Kan det bero på att jag är för avtrubbad för ytterligare negativa tankar? De kanske helt enkelt inte får plats? Ändå kan jag inte låta bli att förakta dem som fortfarande har val och kan påverka sin situation, men som inte gör det. Antingen agerar man eller så gillar man läget och anpassar sig efter det. Men att vara frustrerad och lägga mängder av negativ energi på saker som man ändå inte gör något åt har jag oändligt svårt att förstå." Alltså, meningslöst gnäll över saker som väder är ett tecken på att du mår så pass bra att du kan gnälla över sådana bagateller, och är därför rätt okej. Gnäll över såna saker som du skulle kunna göra nåt åt däremot är ett väldigt slöseri med livet.

Jag tycker alla ska läsa den här boken. Dels för att inte glömma den fruktansvärda katastrofen som hände för snart 4 år sedan - inte glömma att de anhöriga till offren fortfarande bär på en stor sorg, trots att vi andra knappt skänker det som hände en tanke längre, och dels för att den mitt i allt mörker ger en många nyttiga tankar om döden, och att döden är en stor del av livet. Boken fick mig att inse vikten av att inte glömma de som tvingats möta sorg. Därför ringde jag min farbror Leifs fru idag, för att fråga hur hon mår nu. Hon blev väldigt glad att jag ringde, och det känns väldigt bra att jag gjorde det. Ibland kan det vara läskigt att möta människor i sorg och kris, men det är verkligen viktigt att man vågar göra det. Jag känner verkligen så mycket att det är sådant jag skulle vilja jobba med. Kan man omskola sig till präst kanske?

Joel Alme

Beställde hans skiva nu, efter att ha sett/hört honom på Nyhetsmorgon. Känns väldigt kul med en ny skiva, det var länge sen.

Och nej, jag har fortfarande inte tagit mig upp ur soffan. Usch, jag har verkligen ingen självdisciplin.

Trevlig fredagskväll

I går var vi som bekant och såg SATC och åt på Anna Gretas. Tyckte de hade lyckats bra med filmen, och verkligen fångat stämningen från serien. Men jag tror inte att jag hade tyckt om den lika mycket om inte Miranda var med. Hon är så cool, och den enda som jag i viss mån kan identifiera mig med. Helt klockrent när hon sexar till det med Steve (heter han så?), och undrar om han inte är klar snart eftersom klockan är mycket och hon ska upp tidigt. Jag trodde sånt bara hände hemma hos oss :-) Tyvärr va det några störande brudar som sattå prata hela tiden, trots att folk omkring dem hyschade hela tiden. Fattar inte hur man helt blankt kan skita i att folk säger till, och bara fortsätta prata. Till slut var det en man (jo, det fanns några få sådana i publiken) som sa till med hög stämma, och då blev det lite tystare. Som så många andra tyckte jag att filmen var lite lång, och jag höll på att somna. Kändes i slutet som att de skyndade sig att få till ett slut för att kunna avsluta. Hux flux blev allt bra med Mr Big igen, efter ett halvår eller nåt. Jag har blandade känslor inför att hon så fort sa ja igen till att gifta sig. Jag hade nog sagt pyttsan, nu tar vi nog å skiter i det.

Anna Gretas var mättande, och även om musslorna var rätt goda, mådde jag mest illa av dem. Gav bort, och lämnade. Men osten med fikonmarmelad är bara såå god. Vitlöksbrödet gjorde mig besviken, var helt mjukt och hade en lite konstig bismak...

Nu ska jag försöka kliva upp ur soffan, och gå ut och gå. Får se vad det blir av det.

I sommarens soliga dagar

Vet ni vad jag tror? Jag tror inte att jag tycker om sommaren. Tror inte att jag har tyckt om sommaren på rätt länge. Sorgligt kanske, jag vet inte. Nu undrar ni säkert varför jag inte tycker om sommaren, så det ska jag tala om för er. För det första vill man ha sol och värme, man längtar och drar likhetstecken mellan värmen och allt det roliga som ska hända. Så även jag. Så blir man så jävla deprimerad över att solen och värmen aldrig dyker upp, och ruttnar inne framför TV:n. MEN... Jag tycker inte ens om när det är så där jättevarmt. Jag dras med i den kollektiva väderdepressionen som råder i Sverige, och jag tycker inte ens om när det är så där varmt som "alla" vill ha det. Är inte det sjukt? Är inte det sjukt att jag går och känner mig nere för nåt som egentligen är rätt okej enligt mig? Allt beror ju på att det ska vara på ett speciellt sätt när det är sommar. Nåt man längtar till resten av året, för att slutligen återigen bli besviken. Årstiden ger mig bara så mkt ångest. Man ska vara btun, smal, det ska solas och badas, grillas, resas, picknickas... Ja, listan kan göras lång. Hur ofta blir det dock så? I mitt fall, typ aldrig, vilket skapar känslan av att man är en totalt misslyckad människa.

Nej, jag tycker om våren, hösten och vintern. Det är årstider som inte ställer några som helst krav, och som inte skapar skyhöga förväntningar. Då kan man ta en promenad och titta på lövens alla färger, se på kmopparna som just slagti ut och krypa ner under en filt med varm och choklad, tända ljus och bara mysa. Det gör liksom inget om hela hösten regnar bort, för det är vad som förväntas av den. Och därför skapas ingen massdepression.

Nu tror ni säkert att jag är bitter över vädret, eller att jag är bitter för att jag inte har en massa saker inplanerade i sommar, och kanske är det så. Jag tror dock att jag faktiskt menar varenda ord. Julen får ta en massa skit hela tiden. Den skapar höga förväntningar och blir aldrig som man tänkt, och gör ensamma människor extra ensamma. Men det är ju bara ett par dagar. Sommaren är ju för farao typ tre månader. Nej, jag tycker vi bojkottar sommar. Eller iaf ordet sommar. För även om jag inte tycker om värmebölja trvis jag ju ärligt talat när det är soligt och lagom varmt. Det är bara begreppet sommar som ger mig ångest.

Gud vad jag svamlar...

Nu får man väl ta å bättra sig

Jag är väldigt dålig på att uppdatera mig blogg. Som ni kanske har märkt. Man kan känna sig väldigt bitter över att Blondinbella tjänar mellan 25 och 30000 i månaden på sin blogg, men om sanningen ska fram hade jag nog inte orkat skriva så ofta för att kunna tjäna pengar på bloggen (haha, precis som om någon skulle komma på tanken att börja betala mig för det). Nu är jag ju dock snart arbetslös så kanske ska jag försöka bli lite bättre på att skriva mer regelbundet.

Arbetslös... Det är ett skrämmande ord. Speciellt om man har passerat 30. Tänk om det inte dyker upp några jobb? Det lär ju inte bli lättare med åren precis. Kortsiktigt funderar jag på hur jag ska kunna betala hyra plus andra räkningar i höst. Långsiktigt oroar jag mig över vad jag ska leva av då jag blir pensionär (det är ditt fel Emma ;-))Fast vad ska jag göra då? Jag har ju inget val än att gilla läget, och hoppas att det ordnar sig. Får ju inte mer jobb för att jag drar på mig ett nervöst sammanbrott och börjar tugga fradga. Eller?

Fick en present av mina arbetskompisar idag. En liten flaska vin, gott kaffe, olivknäckebröd, tryffel, fikonmarmelad (så gott tillsammans med ost) samt en påse med godis. Så glad jag blev! Jättegulliga är de. Känns så tråkigt att behöva sluta... (Vet ju att 20 % av personalstyrkan läser den här bloggen så lite måste man ju fjäska :-)) Förhoppningsvis håller vi kontakten. Vi har ju hur som helst våra onsdagar inbokade.

I morgon ska jag gå och se Sex and the city tillsammans med Karin och Linda. Känns lite jobbigt att den är 2 timmar och 25 minuter lång. Är det inte liite för mycket för en sådan film? Jaja, det återstår att se. Efteråt ska vi gå och äta på Anna Gretas. Längtar såå efter deras fikonmarmelad (chutney?) med oliver och ost. Ska nog våga mig på att testa musslor också. Åt ju det när jag och Martin va i Sthlm, men då var det bara läskigt och slemmigt och smakade som en hel tångruska. Tror bestämt att det är godare i sällskap med parmesan och vitlök (finns det nåt som inte är det?) Ska bli en trevlig kväll.

Vet ni. Jag avskyr Nigela. Om man får säga så om någon man aldrig träffat. Hon är... läskig, i brist på bättre ord. Hennes mat är också läskig...

Det har varit midsommar också... Den firades på Gotland hemma hos Hanna och Pascal. Hade helt galet trevligt. Långbord, sill, nubbe, lekar, kubb, musik, regn, grillat... Allt som en midsommar ska innehålla helt enkelt. Om det inte vore för att min kamera numera fungerar som skrivbordsvakt (ja? nån måste ju vakta skrivbordet) hade ni kunnat få se kort från dagen. När vi hade stafett och låg i små skrattande högar tänkte jag att det hade vart kul att ha kort från det, och att jag därför skulle fråga om jag kunde få av Karin eller Hanna. Sen slog tanken mig att jag ju faktiskt har en egen kamera. Kan ni förstå att jag på fullaste allvar hade glömt det? Vilken normalt funtad människa åker till Gotland och firar midsommar, och glömmer att den äger en kamera? Trist...

I dag är jag trött. Väldigt trött. Så blir det när man är ute och svirar på vardagskvällar. Sen har ungarna varit vilda. Milt sagt. Fick till och med motta ett antal slag i huvudet. Även fått en del spott på mig. Det är bara att hoppas att det barnet slutar att spotta på allt och alla när det blir äldre.

Nu ska jag söka jobb. I Nässjö. Igen... Det går inte så bra med mina jobbsökningar...

Hej svej!