Unemployed

Jaha, då har man nu tagit klivet in i den mörka dystra arbetslösheten. Jag tror iaf att den är mörk och dyster... Fast, den dagen jag vinner pengar på Triss kommer den inte att vara så dyster längre. Vet ni, jag har bestämt att jag ska vinna pengar på Triss. Och eftersom jag uppenbarligen kan bestämma sånt har jag slagit till på stort, och bestämt att jag ska vinna 50 000 i månaden i X antal år. Åh, det ska bli så lajbans. Då ska jag plugga till sjuksköterska tror jag. Eller om alla pengar gör att jag kan betala mig in på en utbildning ska jag läsa till socionom. Sen ska jag jobba halvtid, så att jag kan ha en hund. Som sagt... Längtar gör man ju...

Läste en helt underbar bok i går. Låg hemma hos Martins föräldrar i deras säng och därefter soffa och sträckläste den. "När livet stannar" heter den, och är skriven i dagboksform av en mamma som förlorade två av sina tre barn, sin man, sin bästa vän och sin gudson i flodvågskatastrofen. Det var kanske den starkaste bok jag någonsin läst (vilket kanske inte är så konstigt). Vi får följa henne från den djupaste sorg en människa kan uppleva: "varje dag är ett grått töcken och dimma som släpar sig fram tills klockan blir halv tio på kvällen. Då äntligen kan jag försvinna från jordens yta med hjälp av sömntabletter och lugnande medicin", till den dagen hon kan skriva: "jag vet nu att man inte dör av sorg".

En sak som mamman skriver i boken är snarlikt det jag själv har skrivit innan i min blogg. Måste därför citera henne, för det är så tänkvärt och tål att upprepas. "Ju äldre jag har blivit desto värre har jag tyckt att övergången från sommartid till vintertid har varit. Nu har jag inte skänkt det en tanke, än mindre bekymrat mig över det. Kan det bero på att jag är för avtrubbad för ytterligare negativa tankar? De kanske helt enkelt inte får plats? Ändå kan jag inte låta bli att förakta dem som fortfarande har val och kan påverka sin situation, men som inte gör det. Antingen agerar man eller så gillar man läget och anpassar sig efter det. Men att vara frustrerad och lägga mängder av negativ energi på saker som man ändå inte gör något åt har jag oändligt svårt att förstå." Alltså, meningslöst gnäll över saker som väder är ett tecken på att du mår så pass bra att du kan gnälla över sådana bagateller, och är därför rätt okej. Gnäll över såna saker som du skulle kunna göra nåt åt däremot är ett väldigt slöseri med livet.

Jag tycker alla ska läsa den här boken. Dels för att inte glömma den fruktansvärda katastrofen som hände för snart 4 år sedan - inte glömma att de anhöriga till offren fortfarande bär på en stor sorg, trots att vi andra knappt skänker det som hände en tanke längre, och dels för att den mitt i allt mörker ger en många nyttiga tankar om döden, och att döden är en stor del av livet. Boken fick mig att inse vikten av att inte glömma de som tvingats möta sorg. Därför ringde jag min farbror Leifs fru idag, för att fråga hur hon mår nu. Hon blev väldigt glad att jag ringde, och det känns väldigt bra att jag gjorde det. Ibland kan det vara läskigt att möta människor i sorg och kris, men det är verkligen viktigt att man vågar göra det. Jag känner verkligen så mycket att det är sådant jag skulle vilja jobba med. Kan man omskola sig till präst kanske?