Det var en väldigt fin begravning i fredags. Kyrkan låg i östra Haninge, mitt ute i landsbygden, med åkrar så långt ögat nådde. Och solen sken mer än vad jag kanske sett den skina i år. I kyrkan spelades tre låtar av Lundell, varav en från cd-skiva. Som avslutning sjöngs Öppna landskap. Så vackert så vackert... Och prästens ord var väldigt fina, så som det alltid är. Men de var verkligen så träffande och sanna. Min farbror var en väldigt positiv människa, som fick alla runt om honom att växa. Varje gång man träffade honom kramade han om en och visade att han faktiskt blev väldigt glad av att träffa en. Även då han var trött av sin sjukdom. Min bror berättade om när pappa satt hos Leffe när han inte hade så långt kvar. Leffe sov, men när han vaknade såg han på pappa, tog fram sin lilla dator och skrev "har du verkligen inget bättre för dig än att sitta här", med ett litet leende. Alla som talade under begravningen vittnade om hans positivitet ända in i döden. Och det verkligen så min farbror var.
Det som var mest jobbigt var att se min kusin Christopher i kyrkan. Han grät väldigt mkt, och det var svårt att se honom framme vid kistan när han skulle säga hej då. Jag trodde nog inte att jag skulle gråta så mkt som jag gjorde. Och min lilla bror grät så mkt att han hulkade till... Ja, det var en sorglig, men fin dag.
1 comment:
vad fint du skriver, får nästan en liten tår i ögat, men det är väl inte så konstigt. leif var ju ingen främling för mig.
en fantastisk kyrka, jag är både döpt och konfirmerad i den. och björn skiffs bor i det gula huset intill.
härligt att han fick en fin begravning.
Post a Comment