Likgiltlighet

I natt drömde jag om ett hus med väldigt många tvestjärtar. Hela taket var fullt, och de bara ramlade ner på en när man gick där. Spindlar fanns det också... Sen skulle jag gå från huset och kom på att jag hade glömt min väska i hallen, och jag kunde bara ana hur mycket kryp det fanns i väskan. Usch, jag ryser när jag tänker på det.

I dag är det officiell examenshögtid för alla oss som slutat skolan. Jag undrar varför jag känner en sådan likgiltlighet inför det? Beror det på bristen på jobb, att min uppsats inte är klar, eller att det är januari och grått? Skolavslutningar ska ju vara i juni. Så säger lagen... Jag känner nästintill ett förakt för de människor som firar idag med släkt och vänner, får presenter och hej och hå. Kan det vara så att det bottnar i en avundsjuka för att jag inte har fest med släkt och vänner och får presenter? Ja, den som det visste... I går fick jag och Martin iaf blombud. Min mamma och Sylve hade skickat en enorm blombukett med gula rosor och lila blommor. Helt underbar var den. Visst jag vart min kamera var någonstans, och hur man lägger in bilder skulle jag har lagt ut ett kort på den här. Mamma sa att även om varken jag eller Martin känner att vi tar examen så är värda den. Det var väldigt snällt av min mamma.

Kanske kommer Jennie in på sjuksköterskeutbildningen, och flyttar till Norrköping. Min bror börjar på lärarutbildningen på måndag. DET är dock nåt att fira tycker jag. Båda har längtat, hoppats och väntat, och är så värda det här. Nu tar jag ut händelserna i förväg vad gäller Jennie, det vet jag. Men jag håller tummarna så hårt, så konstigt vore det om hon inte kom in.

Pratade med pappa i förrgår. Hna undrade om jag blev ledsen om han inte kom hit nu i helgen, som vi pratat om. Jag hade aldrig kopplat att vi pratat om just den här helgen, så jag blev lite förvånad. Men väldigt kul att han tänkt det. Hoppas han kommer någon annan helg. Hna berättade att Leif åkt i på Karolinska och att han var väldigt dålig nu. Jag ville så gärna säga till pappa att han ska hälsa Leif att jag tycker väldigt mycket om honom. Har alltid gjort... Men det enda jag vågade säga var att han ska hälsa honom att jag tänker på honom. Jag hoppas han förstår med de orden att jag tycker om honom... Varför ska det ibland va så svårt att säga vad man känner?

Nu är klockan rätt mycket. Jag ska nog äta lite frukost, sen ska jag och Martin åka till biblioteket. Kanske skulle man ta å höra av sig till Andreas och fråga om vi får komma och fika?