Pansar

Har idag läst ut Hon går genom tavlan ut ur bilden. En väldigt bra bok som väckte många tankar hos mig. För det första har jag lovat mig att alltid alltid se vad som pågår i klassen och ta tag i det. Finns alldeles för många döva och blinda lärare, dessa måste utrotas som de små lortar de är. Jag vet inte hur det känns att alltid mötas av hårda ord, blickar och kanske även slag så jag kan bara föreställa mig hur mycket det måste trasa sönder en person. Skulle jag få höra att jag är ful skulle det knäcka mig, vad händer hos någon som får höra det dagligen? Stänger man verkligen av känslorna, eller gör det lika ont varje gång? Hur många år tar det innan man kan se sig i spegeln och inte se den fula, värdelösa människa man tror att man är? Kan man någonsin göra det?

Med boken kom också tankar om min egen skolgång. Jag var absolut inte populär i skolan på mellanstadiet och högstadiet. Tillhörde de där tysta som nästan aldrig syntes. Därför undrar jag vilken person jag hade varit idag om det inte vore för Hanna och Therese (och självklart mina andra kompisar utanför klassen). Helt plötsligt förstår jag hur mycket det betyder att ha kompisar som står en nära, hur mycket det betydde för mig att de alltid fanns där. Det hände några gånger under min skoltid att jag fick höra saker som sårade, som kunde satt spår i mig... Men mina vänner fungerade som ett pansar mot sådant. Jag visste att jag aldrig aldrig behövde vara själv, att jag alltid kunde lita på dem. Jag undrar om jag någonsin kan förstå hur mycket det betydde för mig, hur mycket det har bidragit till att göra mig till den person jag är idag. Jag måste berätta det för mina vänner. Redan idag tror jag...